Kan vem som helst bli diktator? Det frågar sig Dockteater Månstjärnan i nya föreställningen Maskarnas musik, där musikens språk dominerar. Det är härligt att arbeta med mindre ord och mer musik, säger dockteaterskaparen Margareta Selander.

Margareta Selander tillhör en av den lokala barnkulturens verkliga slitvargar, under 25 år har hon skapat dockteater för både en lokal, nationell och internationell publik. 23 föreställningar har det blivit och i dag ges en första provföreställning av nya pjäsen Maskarnas musik, som har premiär på lördag i Umeå. Publiken, en förskolegrupp från Holmsund, granne med familjen Selander vars källarplan också fungerar som scen, ateljé och replokal, får teaterupplevelsen i utbyte mot en leksakstraktor som makarna Lars-Göran och Margareta spanade in som tänkbar rekvisita på förskolegården redan i höstas.

- Den hade så häftiga hjul, vi hade inte kunnat hitta något liknande i leksaksaffärerna, säger Lars-Göran Selander, som under de senaste åren medverkat som dockspelare i Månstjärnans uppsättningar.

Margareta Selander är basen i Månstjärnas produktioner, men föreställningarna är ändå i hög grad familjeangelägenheter – sonen Ingemar har till den nya föreställningen liksom till flera tidigare uppsättningar gjort dockhuvudena – i Maskarnas musik är dockorna ovanligt lätthanterliga då de saknar ben och i stället har mjuka slingrande tygkroppar. Till Maskarnas musik har också dottern, musikern och tonsättaren Frida Selander rekryterats, det blir den femte produktionen hon komponerar till och musiken är ett bärande inslag i föreställningen. Genom Fridas medverkan får föreställningen visst kommunstöd, men ekonomin är ett ständig bekymmer berättar Margareta Selander – det bär sig dåligt att göra barnkultur som dessutom har förväntningar på sig att vara gratis.

- Det är tråkigt att barnkulturen prioriteras så lågt, det är ju på många sätt den som är viktigast, instämmer Frida Selander.

Maskarnas musik riktar sig till en publik från 4 år och uppåt och temat i pjäsen utgår från något så tungt som den arabiska våren, ett ämne som kom till Margareta Selander med bilderna som spreds över världen från Tahrirtorget i Kairo förra våren.

- Föreställningen handlar om demokrati och diktatur, med en sandlåda som spelplats, säger Margareta som i pjäsen vill ta ned frågor om medmänsklighet och empati till en barnnivå.

Den talade dialogen är begränsad till ett minimum, i stället får musiken förmedla replikerna. Fem karaktärer ingår i pjäsen, var och en gestaltar de olika karaktärsdrag som Frida Selander kopplat olika instrument till. Med hjälp av ett gäng musikerkollegor har Frida Selander låtit spela in musikaliska repliker till dockkaraktärerna – Oskar Sandlund på virveltrumma gör karaktären ”Modig”, Lars Eriksson på bas gör ”Rolig”, Elfrida Bergman på trumpet gör rollen ”Stark”, Anton Teljebäck spelar fiol som ”Rädd” och själv spelar Frida Selander gitarr i rollen som ”Klok”. - Det var ett spännande samarbete, jag gav instruktioner till musikerna att spela som repliken, ”det är förbjudet”, eller ”spring iväg”. Musikslingorna spelades in på olika spår och kombineras på olika sätt under pjäsen, tillsammans eller solo. För ett par veckor sedan gjordes slutmixningen, för att sedan överföras på kassettband – en ovanlig ordning i digitala tider men för Dockteater Månstjärna en teknisk nödvändighet för att Margareta och Lars-Göran ska kunna styra ljudet med pedaler bakom scen.

- Men jag kan faktiskt se vissa poänger i det analoga också, menar Frida Selander som utöver musikkompositioner bidragit med visst regiarbete i föreställningen.

Maskarnas musik har premiär på lördag på Kulturcentrum i Umeå, föreställningen ramas som vanligt in av kortare publiksamtal. Mötet med barnpubliken före och efter föreställningarna är viktiga delar i Margareta Selanders arbete, när livsfrågor avhandlas kan saker komma upp som behöver sina samtal. I Maskarnas musik formuleras utifrån vardagliga skeenden frågeställningar kring demokrati. - Kärnfrågorna är: kan vem som helst bli diktator och hur ska vi bära oss åt för att alla ska få vara med? Utmaningen är att ta ned det komplicerade politiska till sandlådenivå i vår gestaltning av den arabiska våren har vi förstås inte ett slut där diktatorn lynchas, i vår version blir de vänner.

Sara Meidell, Västerbottens-Kuriren